framtiden och jag, rond 747999

 
Både Spökstaden och den andra staden kan vara vackra ibland. Fast, det är ju inte det som räknas.
Nej. Verkligen inte alls. Det är ju ni. Ni. Ni. Ni. 
Och kanske är det just det som är anledningen till att det är så svårt att släppa taget.
Även om framtiden kommer splittra samtliga kommer kärnan ändå vara här. Så vad väljer man då? 
Och vad är det egentligen livet går ut på? Den som kan droppa flest namn på människor hen känner när hen dör vinner? Eh.
Jag blir lite anti, förlåt, men det känns så enkelspårigt. 
2 kommentarer

konsten

[bilder från helgen, sommarstugehäng]
 
Ni vet den där Sartre, Jean-Paul Sartre alltså, jag har hört att han sa en gång att vi inte existerar utan konsten. Trots att han verkade vara en riktigt mansgris mot Simone de Beauvoir måste jag ändå ge honom ett plus i kanten. För vad vore vi egentligen utan en enkel skiss, ligga-på-golvet-och-tänka-låtarna, trumkompet som går rakt in i hjärtat, nätta danssteg i point-skor, skådespeleriet som känns så genomäkta, melodierna som får tjugosjutusen människor att vilja dansadansadansa av eufori, basgångarna som får hela kroppen att skaka, ångestfyllda danssteg till arg musik eller akvarellmålningarna? Nej, just det, ingenting
0 kommentarer

"citera Sartre"

 
Det var spontant fast planerat.
Men först skulle alla tvetydigheter redas ut och alla moments berättas om. Fint.  
Utan konsten existerar ingen av oss.
Vi drack te, mh, te. Inte Vodka utspätt i Fanta Exotic. Det är det som är så bra.
Trettio sekunders tystnad och ytligheterna är långt borta. Låt oss tala om det vitala. Om Sartre, essensen, politiken, religionen och vännerna. 
Småtimmarna är här och vi är spontana. Två istället för en. Godmorgon.
0 kommentarer